bio / poesi / prosa / scenpoesi / ttrpg / English
När jag var ung, från cirka 2003 och framåt, uppträde jag hyfsta frekvent med scenpoesi och som arrangör och konferencier av olika poesiarrangemang. Dokumentationen av detta är rätt sporadisk, men tänk hörnor av bibliotek, museifoajéer, små festivaler, gamla teatrar och hörsalar, kulturhus och -caféer runt om i Östergötland och södra Sverige.
2005-2017 var jag en tredjedel av poesigruppen Dödsstjärnan tillsammans med Matilda Olofsson och Jonas Edström, som turnerade riket med dikter om våld, politik och gulliga små djur.
Jag höll också på med poetryslam, ett tävlingsformat i scenpoesi. Jag var med och arrangerade Svenska mästerskapen i poetryslam i Norrköping 2009, scenpoesitävlingen Ordkrig och oräkneliga tävlingar i poetryslam. Jag tävlade själv i de svenska mästerskapen för Östergötland och individuellt några gånger och placerade mig mediokert.
Här finns texten till några dikter som jag ofta läst upp.
Som del av en levande målning, Norrköpings konstmuseum (2013)
Ljudanläggningen Dödsmaskinen med affischer för Ordkrig och Dödsstjärnan med den fruktansvärda Marzilla av Jonas Edström (2014)
Funnen poesi, rad ur Höstvisa (2014)
Kulturnatten i Norrköping (2015)
Poetry slam är poesigruppen Dödsstjärnan experter på. Estradörerna Jonas Edström, Matilda Olofsson och Martin Johnsson kommer med sin lätt absurda och mycket underhållande Poesishow till Söderköpings Bokhandel & Antikvariat. Dödsstjärnans medlemmar kan jonglera med orden i prata-i-munnen-poesi, deras dikter handlar om våld, politik och gulliga små djur. (Ann-Charlotte Sandelin, 2016)
I Triathlon, som är rörelse, poesi och musik i kombination vann välförtjänt Dödsstjärnan, som ju redan är en professionell konstellation bestående av Mathilda Olofsson, Martin Johnsson och Jonas Edström, alla så kallade Norrköpingspoeter. (Lina Arvidsson, 2010)
Inte med en smäll men väl med ett scenframträdande hade scenpoeterna från Dödsstjärnan - Martin Johnsson, Matilda Olofsson och Jonas Edström - utsetts till exekutörer på finaldagen. I det skumma galleriet är nästan allt ljus riktat på Carlsunds verk. Men lite ljus silar över det podium som byggts upp för scenpoeterna när de framträder en efter en. De har valt en poet från Carlsunds epok, modernismen, och låter den följas med en egen dikt.Martin Johnsson går ut hårt och läser några av Guillaume Apollinaires Calligrammes. Apollinaire skrev dessa dikter som bilder. Bokstäverna i diktens ord placerades ut rent grafiskt att dikten avbildade det den betydde. Så det är ett djärvt grepp att läsa den. Men med små gester illustrerar han Apollinaire under läsningen och kanske är det sant, med Apollinaires ord, att poesin höjer sig över allt. Johnssons egen dikt vill, likt modernismens, chockverka med oväntade ordsammanställningar men efter typ hundra år är publiken lite mer härdad. De lösblad han läser ifrån singlar nonchalant ned och kramas sedan ihop till en poesiboll som likt en meteorit slår ned strax intill mig. (Mats Granberg, 2008)