Söderköpings poesifestival 2023
Åånarann förbi rönn och Embla
Och för oss via cykliska entreprenöriella processser
Tillbaka till Nya Tanneforsvägen
Där Jenny Jansson väl fortfarande går och klappar
På sin duktiga lilla hund av plast
Där telefonen ringer och ringer för
Du jag tänkte på en annan grej
Vad kommer det bli av mitt duktiga lilla barn
När asfalten hen går på kokar i solen
När fåglarna faller från himlapällen
En kaja rätt i pallet
Är du säker på att jag inte fundamentalt alltså skadar mitt lilla barn
Mina utbrott av svartsjuka och facebookposter
Är du säker
Är du säker på att det blir bra
Jo det blir det, säger Jenny Jansson
Sluta titta på den där kanalen med heterodoxa Nietzschetolkningar
Det är inget heterodoxt med att läsa Nietzsche förresten
Och om du vill älska på en äng i Arkadien
Är det väl inget med det
Men det är en ganska specifik fetisch
Nu avbryter vi telefonsamtalet för ett citat av Evert Taubes Fritiof i Arkadien:
”De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.”
De säger att allt kommer tillbaka
Som Stockhult, en gård som knappast funnits på femtio år eller så
Fortfarande var bebodd i morfars bottenlösa dementa minnen
Han cyklade dit ut häromveckan
Så de säger att det kommer tillbaka
Men än så länge ska jag glömma alltihop
Det är en välsignelse att få sova
Bara släcka ögonen och drömma
Ett litet rum med röda arkivskåp
Att förvara allt dumt man hört i
Och nu avbryter vi dikten för ett citat av Stefan Sundströms Vals till Evert Tåb:
”Skulle vilja supa och sjunga Dan Andersson
Men jag vet ingen som kan hela versen
Så jag sitter och säger knappt flaska en gång
Tills jag druckit ur sista bärsen
Och sen lullar jag hemåt som en puräkta svensk
Köper falafelrulle och glufsar i mig helt hemskt
Jag skäller på busstolpen som om den var ett djur
I en folktom buss håller jag tal om kultur”
När jag var 16 eller så skrev jag en konkretistisk dikt på ett skrivmaskinsark
Som drev med den lokale Finspångspoeten och dragspelaren Kurt Spjuth
Som bland annat rimmade Taube med aladåb
Jämförelsen var väl egentligen ganska bra
Kall slemmig och genomskinlig
Och Kurt Spjuth skriver nog fortfarande bättre än jag
Oden blåser liv i de trötta askarna och almarna runt Uppsala högar
Och vinden för oss via Cockburn Street och Silverringen
Tillbaka till Nya Tanneforsvägen
2017
panflöjter spelar Meshuggah
Sverige spelar mot IK Östria Lambohov
jag spelar mig själv i ett förstapersons peka och klicka-spel
linköping en serie för-renderade 2d-projektioner
jag har tagit mig ut ur lägenheten
med hjälp av gemet, tejprullen och en nyckel
som försvann så fort jag släppte den
jag har en bestämd föraning om
att jag behöver hitta båtshaken
människorna är borta
hur och varför har de lämnat
denna ö i ett hav av oallokerat minne?
det är bara en
som jag vet är död
himlen är densamma ur alla vinklar
jag spelar mig själv i ett förstapersons peka och klicka-spel
vi är frusna i tiden på grusplanen vid Regnbågens förskola
för evigt med rasp i halsen och metallspån på tungan
vi är frusna i tiden på asfalten bakom Grosvadskolan
för evigt avtagande studsande basketboll
vi är frusna i tiden i Aluceums omklädningsum
för evigt svett och snus och handdukssnärtar
vi är frusna i tiden på Vrinnevisjukhusets intensivvårdsavdelning
för evigt när pulsmätaren sitter snett
och vi kan konstatera att trots den raka linjen
är du inte alls död
de är frusna i tiden på Lambohovsvallen
för evigt allt som hänt och inte hänt
Sverige spelar mot IK Östria Lambohov
ljuset
ljungen
jubelkören
prästen som ljuger om en mening med allting
barken
barren
barnen på Mollevallen
barriären av trasigt stängselnät
men hålen är för små för en vuxen att krypa igenom
och jag går inte fram
tar inget sista farväl
gräset mellan gångarna
gruset som stänkt i gräset
nu slutar ljuva sommar då gräs och gröda gror
och du var ensam där ute i mörkret och kylan
blunda
blinka
blåbär
i riset längs med stigen
under kraftledningen och upp på höjden
två vita hundar helt lila om nosarna
prästen ljuger
men jag tänker att jag kunde se dig
om jag bara blev lite mer nostalgisk
siluetten av en agnostisk ängel
som rycker på axlarna och säger
om det känns bättre för er så kör på
vad skulle det va för musik
om det funnes en uppstigning till en himmel
panflöjter spelar Meshuggah
Ackompanjemang till dans, Vårdnäs, 2015. Citaten är givetvis Karin Boye.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister
varför skulle annars våren tveka
varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka
höljet var ju knoppen hela vintern
vad är det för nytt som tär och spränger
ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger”
så det första bröllop jag var på var mina föräldrars
jag var fem, min syster tre
och efter det pratade jag om det som ”när vi gifte oss”
det var i ett litet kapell i skogen utanför Folkström
nästan inga gäster
mormor och morfar
som var kyrkvaktmästare
tog in blommorna
efteråt satt jag utanför på gräset med kantorn
och pratade om blommorna på marken
gulmåra
gökärt
smörblomma
fibbla
ängssyra
rödklöver
kärringtand
ett gult flor, en slöja
lila rosa klockor
och snärjande gröna revor
en dag när molnen ser ut som bomull
när långa penseldrag förenar äng med himmel med hav
när åkrar är sjöar och vice versa
och ett kapillärnät leder från varandras knutna händer till arm till flod
”Ja nog är det svårt när droppar faller
skälvande av ängslna tungt de hänger
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
tyngden drar dem nedåt hur de klänger
svårt att vara oviss rädd och delad
svårt att känna djupet dra och kalla
ändå sitta kvar och bara darra
svårt att vilja stanna
och vilja falla”
när gråsstrån böjer sig för det fallande vattnet
när regnet är som tårar eller frusna meteoriter som smälter i atmosfären
min älskling du är som en maskros
som bryter sig fram i plattgången till din egen fröjd och ägarnas förtret
min älskling du är som en intergalaktisk tidsresenär
som dyker upp utan rim och reson och förklaring
och genom alla dagar
genom sängar och korridorer på sjukhus
genom kartonger och flyttbilar
genom arbetsdagar som är för långa och nätter som är för korta
genom snö att skotta och snö att tumla i
genom ledvärk och körsbärsträd
genom åren
genom tunnlar av grönska
genom visor och verser
”brister som i jubel trädets knoppar
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit
som skapar världen”